Och göra vad?!
Preppapreppapreppa..
Den här dagen viger jag helt åt att ge uttryck för min kreativitet! Det vankas perversa hädiska julkort, en sällsam hyllning till satan, spritsa horhuset som blir en del till perversakrubban (ni vet, bastarden Jesus, Jesus slyna till morsa, blattar med presenter och en jävla massa åsnor and shit), slå in julklapp till pappa och lite övrigt porrigt pyssel.
Halvvägs i ateljépreppande! Och det är pisstråkigt att preppa pysselbord. Bara hunnit halvvägs på en halvtimma efter noggrann planering. Eftersom jag är en jävla dampunge måste fokus enkom fästas på att ordningställa material, hålla mig till grundkonceptet men samtidigt inte förlora mig i förberedelser. Något som kan bidra till att skaparlustan dör.
Jag har ångest. Det är bra. För det är först när jag har andnöd, mår illa och komplementerar över det där med döden som jag kan förstöra någonting vackert, då är jag i mitt esse!
All sann konst kommer ur misären. Kanske åkallar jag ångesten så snart det vankas färgkladd och vansinnesprojekt?
Jag vill inte kalla det konst. Det är trams som gör mig glad. I synnerhet när du hatar det och ifrågasätter om den bakom alstret har alla hästar hemma!
Ja. Ja jag har alla hästar hemma, bara det att de är otåliga, sparkas och bits. Hästarna i hemmet hatar dig..
/Fro'Hoe
Dramatiskt jävla köttlokomotiv och kräkläkartermer...
Mina nya leggings är winwinwinwinwinwin! Tack fröken Betancor!
Känner mig lugn, men likväl kreativ och lagom energisk, sedan jag igår för första gången tillkännagjorde att jag faktiskt är jättegalen. Min bipolaritet har varit mest som en smutsig hemlis för mig och de närmaste, eller folk i min direkta omgivning jag träffar regelbundet vare sig jag vill eller inte (läs:skolan). Allt av rädsla för att bli missförstådd och tolkad utifrån diagnoskriterier istället för att ha samma förutsättningar till att ge utlopp för min personlighet som alla andra, utan att den ska analyseras sönder och misstas för ett sjukdomssymtom.
För faktum är att jag är en excentrisk, egoistisk, misantrop, oempatisk, skadeglad, högljudd, ironisk, idérik, infantil, gråtmild, äventyrslysten, ångestfylld, filosofisk, intensiv, förbannad, pervers, kreativ och reflekterande individ till naturen. Det är jag säker på. Lika säker på som att få saker jag företar mig eller har lust till faller inom normen, även när allt är balanserat och fridfullt i sinnet.
Mellan skoven, vad de vill kalla "friska" perioder, eller på finare språk "eutymi" besitter jag fortfarande "affektiva dragen av ett bipolärt skov". Inte för att hjärnan är felknullad mest hela tiden utan för att jag släppt mig fri moralens bojor, sprängt de normativa gränsdragningarna, krossat förväntningarna och jobbar på att bli helt samvetslös utan minsta uns av skam i kroppen.
En deprimerad eller magisk Edith (samma sak som manisk) är egentligen inget annat än en radikal intensitetsökning av de ovan nämnda egenskaperna jag besitter. Helt enkelt mer av mig... För mycket. Med det inte sagt att alla mina ord och handlingar under episoderna är ett uttryck för någon slags störning, långt ifrån. Jag får svårt att behålla förmågan att på ett korrekt sätt bedöma hur mycket av mig själv jag kan leva ut utan att det får negativa konsekvenser för mig själv. Och bristande självkontroll är inte riktigt min grej. Så jag tänkte sluta vara manisk nu. Den här gången hade jag åtminstone vett nog att fjärma mig från mina vänner.
Sure, jag tar ett blått piller till, även om det känns som om jag dödar en del av mig själv. Så är det inte för någon annans skull än min egen. Och mammas kanske. Men det är också av egoistiska skäl, precis som allt annat, men återkommer med sadecitat en annan gång.
/Spermaluder
Brott mot griftesfriden..
Tre saker man inte kan köpa för pengar: pengar, cancer eller min säl (ja jag har en säl, djuret i vattnet alltså, har inte stavat fel på själ.)
Intensiv egocentrisk kåt idéspruta, präglad av tötally misantropa tankar som älskar att dissa precis alla så snabbt att ingen förstår vad man säger mellan de dagliga alkoölen och alla de många fantastiskt matchande klädköpen heter tydligen "bipolärt affektivt blandtillstånd". Men jag visste redan att de ville kalla den förvirrade dödsromantiserande knäppmulatten, som dagligen pendlar mellan det ultimata euforiet och den djupaste av sorger över ingenting, för det..
Ömsom heaven on earth med världen för mina fötter, en kall ond värld som måste dö, å andra sidan min egen död, tårarna trillar av förtvivlan medan jag skrattar hånfullt som besatt av bestialiska demoner. Kanske är det en exorcism jag behöver? Varför då? Jag vill ju döda dig och pissa på liket!
Klart fan jag är blandad! Jag är ju mulatt! Annat vore väl jävligt märkligt.. Du är märklig. Jag är galen. Men snälla låt det aldrig ta slut? De säger att det är det allra bästa för mig. Varför då? För att vännerna försvunnit, inget blir färdigt, allt går sönder och plånboken är hungrigare än ghandi? Ska jag eliminera allt jag är på grund av det som råkar vara en samhällelig struktur där mitt väsen inte råkar passa perfekt i enlighet med mallen.
Här fick du, en fet leverans underdrifter, fulförpackat av en folkölsmästarinna.. Det där är varken utelämnande eller hemligt. Det hemliga får fortsätta vara hemligt, vart ska man annars ta vägen :D
//jagknullardinfulafetamorsasollon
Jizz on my tiny titties <3
Gösta, vår kisse jag fick ensam vårdnad om..
Jag hänger inte ut någon, jag kanske har tusen hemliga ex som jag kallar "partyJoel"!? Eller hur?! För face It, Joelar är antingen retarded (joelbitar) eller supertrista fuckups som föddes i fel kön. Det sistnämnda märks mest av på att de har nära till gråten, är gnällkärringar och pretton till försumligt asexuella nästannykterister som aldrig kan ha fel!
Saknar du en mamma? Skaffa dig en Joel istället, sålänge du inte vill knulla din mamma, den Joelska arten knullar knappt. Men är hejare på att gnälla, bitcha, moana, gneta tjata och domdera en till vansinne!
Jag hatear inte på mitt exkex, som var världens tristaste, förhåller mig tämligen neutral till pojkvaskern. Vill bara belysa ämnet ex. Den där lilla cancersvulsten man önskar livet ur. Den irriterande lilla apan som titt som tätt ska hitta någon oviktig liten skitsak som skäl till att söka kontakt med jämna mellanrum.
Den här gången handlade det om att hen, som jag levde i enerverande samboskap med i något år, för femtioelfte gången bitchar om att jag ska adressändra de brev som kommer ifrån Sörmlandslän landsting. Har varit ganska klar på punkten att hen får göra det själv eftersom jag ändå alltid tar faktura.
Det här handlar inte om räkningar. Det handlar om desperata försök till att fortsätta livsmissionen som verkar gå ut på att patentera uppgiften "gnälla på Edith".
Halloj?! Jag vet redan att jag är ett försumligt fuckup och behöver inte höra det varje dag. Vem tror du att du är? Übermensch!? Detta går ut till alla mina ex. Minnet av de bra stunderna är för längesedan bortknullade. Kvar finns bara gnäll...
Ja, jag är ganska otraditionell i mina relationer, och vad de flesta skulle kalla "dålig flickvän". Men har åtminstone inte hymlat med det från början! Antog du knäppmulatten får du skylla dig själv och det är sannolikare att få en elefant att börja prata än att lyckas ändra mig som person. Aldrig i livet att jag kompromissar med min identitet för att det är "kutym".
//PallmallWhoreIsNoMore
Ediths lilla suicidskola. Pt.1
Borde du avdagataga dig själv? Här följer svaret på om man gör sig själv en tjänst genom att avsluta jordelivet eller om man gör bäst i att låta bli. Här följer första skrivelsen i ämnet där tar jag upp hur moraliska floskler, som delvis beror på en rest av religionens giftigt starka fäste i vars klor vi var fastlåta i århundraden, gett oss ett tankesätt och berövat oss rätten till oss själva i enlighet med vad för instinkter naturen ingett oss med. Ett berättigande till att styra ditt eget öde!
Vill inleda med att jag inte uppmuntrar till självmord, lika lite som jag fördömmer det, utan snarare delar med mig av vad som rättfärdigar och Åh du sorgliga väsen till människa... Here goes:
Människan är ett flockdjur vars mest grundläggande instinkt är sin egen överlevnad, tätt följt av att försvara flocken och i samband med detta stiga i anseende hos sin omgivning. Att man därför begrundar sitt öde och ofta tänker på döden, något mer eller mindre varje vuxen nästan besitter en barnsligt nyfiken fascintation inför, är alltså inte konstigt. Inte undra på att det upptar så stor del av vårt sinne när vi är programmerade att se det som vår främsta fiende att försvara oss mot till vilket pris som helst!
Likt alla flockdjur består den mänskliga sociala gruppkonstelationen av tre komponenter, de svagare, de starkare och medelmåttiga individer som länkar samman de två förstnämnda kategorierna. De svagare och de starkare, det vill sägs motpolerna, är dem som utmärker sig främst.
Men när en komponent blir såpass svag att den inte längre kan tillföra gruppen, utan snarare blir en belastning störs balasen och den svage blir oftast den förste att ta notis om detta. Instinkten säger åt oss att fly ifrån umgänget, allt för att hyenorna inte ska få vittring av blodet från den skadade gasell man kommit att bli. Isolera oss för att hålla skenet uppe, vilket åtminstone förenklar processen att ta sig tillbaka till den sociala position man besatt innan man hamnade under isen, och begrunda livet. Redan i det stadiet har man påbörjat en utvärdering av sitt liv där tankegångarna antingen kretsar kring praktiska åtgärder för att åtgärda sin situation eller att man ganska snabbt når en ihållande övertygelse om att det faktiskt inte finns någon lösning på ens problem. Ofta alternerar man mellan de båda.
Den som vardagsältar men ändå kan förmå sig att ens ÖNSKA metoder och besitter inre styrka nog för att hamna på banan igen tillhör inte kategorin som bör överväga självmord. Detsamma kan sägas om den som pendlar mellan de två olika tankegångarna. Det är fortfarande handlingskraftigt starka individer med kapacitet att vända sin lycka och har kvar förmåga till ett visst samspel med det rationella jaget. Ett jag som krävs för att kunna göra korrekta avvägningar. Om än sårbara så kan dessa två kategorier av människor alltså återförena sig med gruppen och på nytt tillföra den. Enligt mina betraktelser och erfarenheter kan, tvärtemot vad man kanske väntat sig, den som återuppbyggt sin egen lycka återkomma som en starkare gestalt härdad av livets käftsmällar.
Den som ständigt ser världen med svarta glasögon och aldrig ägnar en tanke åt problemlösning, utan minsta insikt om att man är en belastning för ens omgivning, väljer att stanna kvar i gruppen. Där man helt utan att märka det utser samtliga av ens bekantskaper till klagomur på jourskift, vältrar sig i självömkan och knarkar sympatier. Dessa människor bör tänka efter om det faktiskt inte ligger något bakom det där med att man önskar sig bort. Vilja dö. För det är det naturen uppmuntrar till genom att inte erbjuda alternativ, utrymme till reflektion eller en vilja att fortsätta. Den sanningen grumlas dock av att man i dagens samhälle glider allt längre ifrån "survival of the fittest" och istället övergått i något slags teater där det anses ärovärt att agera barmhärtig samarit åt den arma tiggaren, tvärtemot vad våra undertryckta instinkter egentligen vädjar åt oss att göra. Stöta ut och beröva på det siste denne har kvar. Allt för flockens överlevnad. Så istället för att slita den skadade gasellen i stycken uppmuntrar vi på det här sättet till mer ömkan, kanske till och med dövar dödslängtan hos denne emotionella utsugare, vilket gör gruppen svagare.
Tenderar självmordstankarna och planeringen av din död att återkomma med jämna mellanrum? Tar de mest plats i din söta urblåsta lilla hjärna? Är det kanske inte så att du har de flyktiga stunderna av lycka att tacka andra för? Förmodligen ja, om du inte ens hade en tanke på förändring hos dig själv...
Återigen. Det är naturens sätt att skapa balans.. Självmordet. Tveka inte, bara skär, dina sekunder av lycka är chimär. Och hoppet är din största lögn. Inga känslor är fel, bara utloppet för dem och att skjuta dem ifrån sig.
Det är ditt val! Trots vad den fabricerade rådande normen, religionen och statliga instutitionerna säger. Den som inte vet annat är lurad till att tro sig vara en fri själ med egen vilja. Valet är ditt och ingen annan kan äga dig. Det är inget man måste slängs sig framför tåget för att komma till insikt med. Och med den insikten når jag slutsatsen att jag nog aldrig kommer att avsiktligt dö för egen hand. Trots alla många miljarder ögonblick, som blivit till timmar, av önskan om död som passerat. Och lika många som komma skall, det är jag övertygad om. Sicc' til' I motherfuckin DIE!
/horkaka.
Metaltown.
Sommaren är fullsmockad och ivrig som en treåring, åtminstone är jag det. på sommarens agenda står en veckas Turbokärlek på årsträffen i Hamburg, Paristripp till min stora fina farmor och asmycket rålistantovitanhumlisch!
Går även i metaltowntankar, i synnerhet som både Marduk och ghost står på lineupen! Men på rockfestivaler får min rumpa aldrig vara ifred, But jaye likes it Loves it!
Nu snyta tusen liter allergisnor innan intervjun. Lycka till Edith!
För jävla många grattis!
Sacre bleu, jag har glömt mitt magiska mirakelminleralpuder från becca som jag är sinnesfrälst i. En vacker liten investering kring en femhundring som transformerar mig från grå lagomt aknefläckig mulatt till en guldbrun liten docka modell större. Imorgon, intervju inför en lovprisad konstkurs, hurrah! Jag får lösa makefrågan genom att tigga till mig lite puder på stammiskosmetikahaket i stureplanskrokarna. Att bero på make börjar det bli dags att gifta sig och skaffa fågelungar snart!
Den tembskaåsgårdska släkten fyller år, nästan allihop på en gång, för det är vår. Det ska tvångskramas och grattas till höger och vänster när kusiner firar student och flödelsedagar.
Men hur genuina är mina grattis? Och varför känns det för jävla värdelöst att leka trevlig med tårta när jag istället hade kunna lägga ner tid på att dega i soffan över en kopp grönt thé och supersvårt korsord eller ta en milaprommenad till tonerna av discovänlig hiphop ?
Idag ska vi på finlunch i mankan för att fira den småfinska morfarns födelsedag. Kött ska bli gott! Här är en bild på mina nya sneaks. Giraffdojjor!
Ajjfåwwnfämm!
Efter att ha gastat om butiksskandaler och bojkott i en halvtimme lyckades jag lycklig som det lilla lustludret jag är knata ut från mediamarkt en femma rikare. Istället för att gå därifrån tomhänt som de verkade tycka var en skitbra idé, inbetald självrisk till trots. Helgen var behaglig med inte mer drama än vad som är hanterbart och en halv omgång alfapet på boulebar ihop med min bäste vän och en underbar jävla jugend. Rispung and SAOL does not approve!
Nu? En tripp till landet.. Piiz
Svar på tal älskade far <3
Pappa säger saker, eller snarare häver ur sig saker. Det var ett tag nu och har därmed fått distans nog för att ha svaren jag aldrig vågade ge. Jag hoppas du läser det här pappa, för fyndighet slaktar din vrede tusen gånger om!
Pappa:Du är tjock! Ser du inte det!?
Edith: Jo, men du är tjockare och värre blir det.
P:Ingen älskar dig!
E:Alla hatar dig...
P:Glöm aldrig att vita människor aldrig kommer att tycka bra om dig.
E:Bara hälften så mycket som de ogillar dig.
P:Du är dålig med pengar!
E: Du har levt hela ditt liv i ekonomisk ruin och försatt andra i samma situation.
P:Du är en fifflare.
E: Du är en player.
P: Gör vadfan du vill då!
E:Det gör jag redan.
P: You look like a whore!! Go change!
E: I am a whore!! Just making it right by dressing the part..
(under Mina tidigare tonår klädde jag mig som en prostituerad bimbo)
P:To me you are my daughter and my daughter has not been with a man.
E: I have not been with A man, I have been with plenty of men. And you are the one to talk seemingly having a conviction that life is about impregnating women on every continent and bringing me bastard half siblings I could care less about!!
Så ja, där fick du pappa. Bibeln säger "hedra din fader och din moder", jag spottar på Bibeln och stryker fader för min inre frids skull. Att skriva det här gör det precis lika sant som det är. Min pappa är galen och elak, knäppare och ondare än mig till och med. Ibland önskar jag att han varit en annan typ av dålig pappa, en sån som dricker eller ger mig stryk så att det blev verkligt helt utan hopp. Istället för en som bara spottar gift och skiter i mig.
Här är en bild på vad vildsvinen gjort mot mormor och morfars gräsmatta, shit svinen är galna!!!
Tråktisdag och tjockisvecka.
Den här veckan var, till min förtjusning, överviktigt fetsmockad med ärenden och aktiviter. Trodde jag ja, tills det blev tråktisdag med halsont.. Måndag Kbt, tisdag tramsmiddag med Albert, onsdag tvätt och ekonomisk rådgivning av superduperterapeut, torsdag Cult of Luna spelning med Lashabasha, fredag Bob Log-konsert med Turbojugend Stockholm och slutligen söndag rollerderbyuttagning i Hässelby. Jag ser fram emot det där, alltihop faktischt, om än i varierande grad..
Kanske är det just därför den här dagen är så jävla eländigt trist? För att det är så mycket framför? Känns lite som veckan innan en fetingfestival..
Har inte en fuckin' aning om vad jag ska ta mig för. Mamma föreslog att jag ska göra något jag aldrig gjort förut. Blir nog ett fotbad och läsa kursboken i svartvitt fotografi från pärm till pärm. Så att jag kan fotografera nakna matroser i Hamburg.
Jag ska till Hamburg!
Jag kan identifiera mig väldigt bra med nedanstående bild.
Över in och ut///
Horkaka
Imma gitt mah nails duuun!
Jag ska ge mig på ett projekt dömt att misslyckas. En hemmafixxad nagelförstärkning med silkesglasfiberväv. Expediten och nagelteknologens "vi går liksom kurser i flera år för att göra det här rätt" borde ha avskräckt mig, men icke. Efter att hon bryskt förklarat i tusen år och jag ställt lika många frågor om hur det här egentligen ska gå till kändes det hela ännu mer hopplöst. Allt känns som ett jävla misslyckande. Processen klipp en mall formad efter din nagel med millimeters precision, pensla lim, lägg på väven, pensla lim, låt torka, pensla lim, låt torka, putsa med blocket och slutligen lacka blev för mycket för min ADHD-hjärna. Kände mig lika dum och clueless som under mellanstadiets mattelektioner. Kanske gråter jag av frustration nu precis som då?
Men jag orkar inte ha skivade naglar mer. Det är inte hobo-chic för fem öre! Så, here goes nothing! Nu tjör vi!
Put your denim On and stay free!
I lördags ägnade jag mig åt jugendförpliktelser som bestod i att, mol allena från turbojugend Stockholm, ta emot det förjusande norrteljechaptret och skamlöst cockteasa på sedvanligt klumpigt Edithskt manér.
Och när jag säger förpliktelser så menar jag något jag kommit på själv att jag måste göra och med skamlös cockteasing menar jag tvinga in en stackars aprak matros i ett hörn utanför grabbtoan på jamessons för lite okynnesfrenching, kissing that is!
Här är en bild på peachymon och pikachu.
Peachy är knepkatt!
Det här är peachy, en av husgudarnas Järingekissar. Hon är pimpinett och diskret som luft med lite päls. Helst tassar hon iväg när jag vill diskutera och kela, sådär som man gör när man är galen kattchey. Med undantag för när jag sitter på toa eller snörar sneaksen. Då kommer hon och spinner som en katt, eftersom hon är en katt, och stryker sig emot mig. Jag klappar henne gärna men snälla peachy sluta bita mig i vaderna när jag sitter och kissar!
Om du nu läser det här sötis, på din hemliga lilla kattlaptop..
Jag har återgått till badboys igen. Mina ägg ville det. Är i mitt livs mest fertila fas just nu och evolutionen har ju räknat ut det så att man dras till det som bäst kan försvara ungar, revir och skaffa krubb. På grottmänniskotiden det vill säga.
Det blev lite fel där...
Fet jävla stjärna i pannan till Hockeykillen som konstigt nog inte lagt benen på ryggen och blivit skrämd från vettet av den burdusa mulatten! Hurra för att jag faktiskt kan attraheras av pojkar utan tusen meter knark i blodomloppet och dålig hållning. De utmärglade pundarvålnaderna i keps har förlorat sin charm.. Ingen mer glorifiering av kuksebbe som leker gubben i lådan sedan åratal.
Hockeykillen träffade jag på tuben när jag var sådär lagomt starkölslullig och komiskt pinsam i replikerna. Jag stalkerstirrade på den genomsvettiga vinterpojken medan han pillade loss tejpen från klubban. Inledde med ett "hur kommer det sig att alla hockeykillar är så sanslöst jävla snygga!" för att sedan pladdra på om allt från rundningen på min bakdel till gymmet och punk och att han luktade gott. Men att jag inte är pervers vilket var ljug.
Tror fascinationen inför grabbarna på isen kommer från den sorgliga munknullarscenen i min favoritfilm le pianiste. Ja, något så smutsigt kan faktiskt få tårarna att trilla om det skildras av fantastiska fransmän!
Det lilla rödludret.
Att kreativitet fanns att finna i leda och tristess trodde man aldrig men just som jag hade som tråkigast i min milda förkylning föddes fröet till fetingparafraser. Väääldigt haffsig GrundSkiss till min tolkning av lilla rödluvan. Funderar på att göra den i serieform eller låta rödludret figurera som hjältinna i ett gäng fristående bläckskisser. Eller kanske tolkningar av ytterligare grimmsagor med fokus på det förminskande av det stora hemska.
"ditt jävla fake! Fattar jag inte att du är ett svin av skinn och blod!?"
