Och göra vad?!
Preppapreppapreppa..
Den här dagen viger jag helt åt att ge uttryck för min kreativitet! Det vankas perversa hädiska julkort, en sällsam hyllning till satan, spritsa horhuset som blir en del till perversakrubban (ni vet, bastarden Jesus, Jesus slyna till morsa, blattar med presenter och en jävla massa åsnor and shit), slå in julklapp till pappa och lite övrigt porrigt pyssel.
Halvvägs i ateljépreppande! Och det är pisstråkigt att preppa pysselbord. Bara hunnit halvvägs på en halvtimma efter noggrann planering. Eftersom jag är en jävla dampunge måste fokus enkom fästas på att ordningställa material, hålla mig till grundkonceptet men samtidigt inte förlora mig i förberedelser. Något som kan bidra till att skaparlustan dör.
Jag har ångest. Det är bra. För det är först när jag har andnöd, mår illa och komplementerar över det där med döden som jag kan förstöra någonting vackert, då är jag i mitt esse!
All sann konst kommer ur misären. Kanske åkallar jag ångesten så snart det vankas färgkladd och vansinnesprojekt?
Jag vill inte kalla det konst. Det är trams som gör mig glad. I synnerhet när du hatar det och ifrågasätter om den bakom alstret har alla hästar hemma!
Ja. Ja jag har alla hästar hemma, bara det att de är otåliga, sparkas och bits. Hästarna i hemmet hatar dig..
/Fro'Hoe
Dramatiskt jävla köttlokomotiv och kräkläkartermer...
Mina nya leggings är winwinwinwinwinwin! Tack fröken Betancor!
Känner mig lugn, men likväl kreativ och lagom energisk, sedan jag igår för första gången tillkännagjorde att jag faktiskt är jättegalen. Min bipolaritet har varit mest som en smutsig hemlis för mig och de närmaste, eller folk i min direkta omgivning jag träffar regelbundet vare sig jag vill eller inte (läs:skolan). Allt av rädsla för att bli missförstådd och tolkad utifrån diagnoskriterier istället för att ha samma förutsättningar till att ge utlopp för min personlighet som alla andra, utan att den ska analyseras sönder och misstas för ett sjukdomssymtom.
För faktum är att jag är en excentrisk, egoistisk, misantrop, oempatisk, skadeglad, högljudd, ironisk, idérik, infantil, gråtmild, äventyrslysten, ångestfylld, filosofisk, intensiv, förbannad, pervers, kreativ och reflekterande individ till naturen. Det är jag säker på. Lika säker på som att få saker jag företar mig eller har lust till faller inom normen, även när allt är balanserat och fridfullt i sinnet.
Mellan skoven, vad de vill kalla "friska" perioder, eller på finare språk "eutymi" besitter jag fortfarande "affektiva dragen av ett bipolärt skov". Inte för att hjärnan är felknullad mest hela tiden utan för att jag släppt mig fri moralens bojor, sprängt de normativa gränsdragningarna, krossat förväntningarna och jobbar på att bli helt samvetslös utan minsta uns av skam i kroppen.
En deprimerad eller magisk Edith (samma sak som manisk) är egentligen inget annat än en radikal intensitetsökning av de ovan nämnda egenskaperna jag besitter. Helt enkelt mer av mig... För mycket. Med det inte sagt att alla mina ord och handlingar under episoderna är ett uttryck för någon slags störning, långt ifrån. Jag får svårt att behålla förmågan att på ett korrekt sätt bedöma hur mycket av mig själv jag kan leva ut utan att det får negativa konsekvenser för mig själv. Och bristande självkontroll är inte riktigt min grej. Så jag tänkte sluta vara manisk nu. Den här gången hade jag åtminstone vett nog att fjärma mig från mina vänner.
Sure, jag tar ett blått piller till, även om det känns som om jag dödar en del av mig själv. Så är det inte för någon annans skull än min egen. Och mammas kanske. Men det är också av egoistiska skäl, precis som allt annat, men återkommer med sadecitat en annan gång.
/Spermaluder
Brott mot griftesfriden..
Tre saker man inte kan köpa för pengar: pengar, cancer eller min säl (ja jag har en säl, djuret i vattnet alltså, har inte stavat fel på själ.)
Intensiv egocentrisk kåt idéspruta, präglad av tötally misantropa tankar som älskar att dissa precis alla så snabbt att ingen förstår vad man säger mellan de dagliga alkoölen och alla de många fantastiskt matchande klädköpen heter tydligen "bipolärt affektivt blandtillstånd". Men jag visste redan att de ville kalla den förvirrade dödsromantiserande knäppmulatten, som dagligen pendlar mellan det ultimata euforiet och den djupaste av sorger över ingenting, för det..
Ömsom heaven on earth med världen för mina fötter, en kall ond värld som måste dö, å andra sidan min egen död, tårarna trillar av förtvivlan medan jag skrattar hånfullt som besatt av bestialiska demoner. Kanske är det en exorcism jag behöver? Varför då? Jag vill ju döda dig och pissa på liket!
Klart fan jag är blandad! Jag är ju mulatt! Annat vore väl jävligt märkligt.. Du är märklig. Jag är galen. Men snälla låt det aldrig ta slut? De säger att det är det allra bästa för mig. Varför då? För att vännerna försvunnit, inget blir färdigt, allt går sönder och plånboken är hungrigare än ghandi? Ska jag eliminera allt jag är på grund av det som råkar vara en samhällelig struktur där mitt väsen inte råkar passa perfekt i enlighet med mallen.
Här fick du, en fet leverans underdrifter, fulförpackat av en folkölsmästarinna.. Det där är varken utelämnande eller hemligt. Det hemliga får fortsätta vara hemligt, vart ska man annars ta vägen :D
//jagknullardinfulafetamorsasollon
Jizz on my tiny titties <3
Gösta, vår kisse jag fick ensam vårdnad om..
Jag hänger inte ut någon, jag kanske har tusen hemliga ex som jag kallar "partyJoel"!? Eller hur?! För face It, Joelar är antingen retarded (joelbitar) eller supertrista fuckups som föddes i fel kön. Det sistnämnda märks mest av på att de har nära till gråten, är gnällkärringar och pretton till försumligt asexuella nästannykterister som aldrig kan ha fel!
Saknar du en mamma? Skaffa dig en Joel istället, sålänge du inte vill knulla din mamma, den Joelska arten knullar knappt. Men är hejare på att gnälla, bitcha, moana, gneta tjata och domdera en till vansinne!
Jag hatear inte på mitt exkex, som var världens tristaste, förhåller mig tämligen neutral till pojkvaskern. Vill bara belysa ämnet ex. Den där lilla cancersvulsten man önskar livet ur. Den irriterande lilla apan som titt som tätt ska hitta någon oviktig liten skitsak som skäl till att söka kontakt med jämna mellanrum.
Den här gången handlade det om att hen, som jag levde i enerverande samboskap med i något år, för femtioelfte gången bitchar om att jag ska adressändra de brev som kommer ifrån Sörmlandslän landsting. Har varit ganska klar på punkten att hen får göra det själv eftersom jag ändå alltid tar faktura.
Det här handlar inte om räkningar. Det handlar om desperata försök till att fortsätta livsmissionen som verkar gå ut på att patentera uppgiften "gnälla på Edith".
Halloj?! Jag vet redan att jag är ett försumligt fuckup och behöver inte höra det varje dag. Vem tror du att du är? Übermensch!? Detta går ut till alla mina ex. Minnet av de bra stunderna är för längesedan bortknullade. Kvar finns bara gnäll...
Ja, jag är ganska otraditionell i mina relationer, och vad de flesta skulle kalla "dålig flickvän". Men har åtminstone inte hymlat med det från början! Antog du knäppmulatten får du skylla dig själv och det är sannolikare att få en elefant att börja prata än att lyckas ändra mig som person. Aldrig i livet att jag kompromissar med min identitet för att det är "kutym".
//PallmallWhoreIsNoMore
Ediths lilla suicidskola. Pt.1
Borde du avdagataga dig själv? Här följer svaret på om man gör sig själv en tjänst genom att avsluta jordelivet eller om man gör bäst i att låta bli. Här följer första skrivelsen i ämnet där tar jag upp hur moraliska floskler, som delvis beror på en rest av religionens giftigt starka fäste i vars klor vi var fastlåta i århundraden, gett oss ett tankesätt och berövat oss rätten till oss själva i enlighet med vad för instinkter naturen ingett oss med. Ett berättigande till att styra ditt eget öde!
Vill inleda med att jag inte uppmuntrar till självmord, lika lite som jag fördömmer det, utan snarare delar med mig av vad som rättfärdigar och Åh du sorgliga väsen till människa... Here goes:
Människan är ett flockdjur vars mest grundläggande instinkt är sin egen överlevnad, tätt följt av att försvara flocken och i samband med detta stiga i anseende hos sin omgivning. Att man därför begrundar sitt öde och ofta tänker på döden, något mer eller mindre varje vuxen nästan besitter en barnsligt nyfiken fascintation inför, är alltså inte konstigt. Inte undra på att det upptar så stor del av vårt sinne när vi är programmerade att se det som vår främsta fiende att försvara oss mot till vilket pris som helst!
Likt alla flockdjur består den mänskliga sociala gruppkonstelationen av tre komponenter, de svagare, de starkare och medelmåttiga individer som länkar samman de två förstnämnda kategorierna. De svagare och de starkare, det vill sägs motpolerna, är dem som utmärker sig främst.
Men när en komponent blir såpass svag att den inte längre kan tillföra gruppen, utan snarare blir en belastning störs balasen och den svage blir oftast den förste att ta notis om detta. Instinkten säger åt oss att fly ifrån umgänget, allt för att hyenorna inte ska få vittring av blodet från den skadade gasell man kommit att bli. Isolera oss för att hålla skenet uppe, vilket åtminstone förenklar processen att ta sig tillbaka till den sociala position man besatt innan man hamnade under isen, och begrunda livet. Redan i det stadiet har man påbörjat en utvärdering av sitt liv där tankegångarna antingen kretsar kring praktiska åtgärder för att åtgärda sin situation eller att man ganska snabbt når en ihållande övertygelse om att det faktiskt inte finns någon lösning på ens problem. Ofta alternerar man mellan de båda.
Den som vardagsältar men ändå kan förmå sig att ens ÖNSKA metoder och besitter inre styrka nog för att hamna på banan igen tillhör inte kategorin som bör överväga självmord. Detsamma kan sägas om den som pendlar mellan de två olika tankegångarna. Det är fortfarande handlingskraftigt starka individer med kapacitet att vända sin lycka och har kvar förmåga till ett visst samspel med det rationella jaget. Ett jag som krävs för att kunna göra korrekta avvägningar. Om än sårbara så kan dessa två kategorier av människor alltså återförena sig med gruppen och på nytt tillföra den. Enligt mina betraktelser och erfarenheter kan, tvärtemot vad man kanske väntat sig, den som återuppbyggt sin egen lycka återkomma som en starkare gestalt härdad av livets käftsmällar.
Den som ständigt ser världen med svarta glasögon och aldrig ägnar en tanke åt problemlösning, utan minsta insikt om att man är en belastning för ens omgivning, väljer att stanna kvar i gruppen. Där man helt utan att märka det utser samtliga av ens bekantskaper till klagomur på jourskift, vältrar sig i självömkan och knarkar sympatier. Dessa människor bör tänka efter om det faktiskt inte ligger något bakom det där med att man önskar sig bort. Vilja dö. För det är det naturen uppmuntrar till genom att inte erbjuda alternativ, utrymme till reflektion eller en vilja att fortsätta. Den sanningen grumlas dock av att man i dagens samhälle glider allt längre ifrån "survival of the fittest" och istället övergått i något slags teater där det anses ärovärt att agera barmhärtig samarit åt den arma tiggaren, tvärtemot vad våra undertryckta instinkter egentligen vädjar åt oss att göra. Stöta ut och beröva på det siste denne har kvar. Allt för flockens överlevnad. Så istället för att slita den skadade gasellen i stycken uppmuntrar vi på det här sättet till mer ömkan, kanske till och med dövar dödslängtan hos denne emotionella utsugare, vilket gör gruppen svagare.
Tenderar självmordstankarna och planeringen av din död att återkomma med jämna mellanrum? Tar de mest plats i din söta urblåsta lilla hjärna? Är det kanske inte så att du har de flyktiga stunderna av lycka att tacka andra för? Förmodligen ja, om du inte ens hade en tanke på förändring hos dig själv...
Återigen. Det är naturens sätt att skapa balans.. Självmordet. Tveka inte, bara skär, dina sekunder av lycka är chimär. Och hoppet är din största lögn. Inga känslor är fel, bara utloppet för dem och att skjuta dem ifrån sig.
Det är ditt val! Trots vad den fabricerade rådande normen, religionen och statliga instutitionerna säger. Den som inte vet annat är lurad till att tro sig vara en fri själ med egen vilja. Valet är ditt och ingen annan kan äga dig. Det är inget man måste slängs sig framför tåget för att komma till insikt med. Och med den insikten når jag slutsatsen att jag nog aldrig kommer att avsiktligt dö för egen hand. Trots alla många miljarder ögonblick, som blivit till timmar, av önskan om död som passerat. Och lika många som komma skall, det är jag övertygad om. Sicc' til' I motherfuckin DIE!
/horkaka.
Jakten på kisset.
Igårmorse genomgick jag en rutinkoll efter min sjukhusvistelse i och med njurbotteninflammation elle vare heter. Kunde för allt i världen inte kissa så jag fick ett litet rör att fylla med mig hem. Efter att par timmar kunde jag äntligen pressa fram ett par droppar som jag skyndade mig med till vårdcentralen bara för att få ett nytt rör med mig hem som jag skulle springa tillbaka med. Skytteltrafik mellan lyan och vårdcentralen halva dagen, men det gjorde ingenting. Fast tror aldrig jag sprungit omkring med så mycket kiss i väskan under en dag. Jag vill inte gärna döpa den väskan till kissväskan. Det var ju inte så att jag kissade I väskan utan stoppade omsorgsfullt röret i en påse i en påse i en påse, just in case.
Det står väldigt mycket om kiss här. Men kiss är ju det renaste som finns sägs det, så det kunde inte bli mer fresch.
Har köpt en ny fön från sassoon. Vadfan är det för jävla namn? Egentligen är jag ju slaviskt anti budgetbeautyprodukter, men jag är snorfattig just nu! Den gick på ynka 209 pix i och med en Åhlénsrea i kista centrum. 1800 watt med diffuser och extramunstycke. Se skillnaden! Den har effektiviserat min friseringsritual något så kolossalt. 200% mindre tidsåtgång!
Oh god i wish my boyfriend could skate.. Vänster sida oblåst, höger sida fönad. Hurrah för makapärer!
Saknar dig.. Fyfan.
Jag är så fruktigt jävla rastlös inför get away. Det kommer bli så feeett. Försöker att boka upp mig något så hutlöst innan dagen D så att jag slipper klättra på väggarna. Kruxet är väl bara att inte bli för utschasad, lagom är bra innan all-in. Jag minns när jag var ung, tjock och punx med det röda läppstiftet och den stora bleka ståfräsen på skallen. Då kände jag såhär ungefär jämt. Det gör nästan ont i mig och jag räknar dagar, nätter, säkert timmar. NU JAG VILL NU VADFAN NU! Festivaler assåh.
Sweet sixteen med sorglig nostalgi.
I takt till nattsvart metal fortsätter jag att sunka runt i knästrumpor och den förbannade trassliga flätan, på skattebetalarnas bekostnad också, något som inte direkt är att ta stolthet i. Jag orkar faktiskt inget annat än att ha fläta just nu, vill ha en söt liten slavtjej som kan platta håret åt mig så att jag slipper trasselfläta nu när jag väl har svindyra extensions.
Slavinnekrav: Inte alltför snygg, kort, en jävel på smalmat och med förkärlek för lustiga hattar. Verkar ju inte alls vara en slavinna jag är ute efter utan något slags husalf, meeen det är nog lite utanför min budget. ompa lompas liksom. Eller Snookie från Jersey Shore som jag faktiskt kommit att tycka om.
Kiss.
ThrashmulatterinnanEdith.
Ville utöka antalet band att se på Get Away så jag har börjat lyssna in mig på något slags Thrashband vid namn municipal waste. Det går ganska bra faktiskt, jag som hade bestämt mig för att thrashmetal inte var något för mig. Men bandet lät ju både bra, blodigt och har bruna medlemmar. Tack för tipset tattarlasse! Ska tydligen bli feta moshpits på deras spelningar, men ser ändå fram emot. Kan ju starta en snällmosh där jag slipper fucka upp mitt söta bukkakeanlete. Utan det är jag bara.. En dryg psykopat. Kolla inte på videon om du inte gillar blod. Om du inte gillar blod kan du knulla din fula feta morsa, blod är bäst. Synd att det luktar så jävla illa bara.
Ser inte så gott ut, men smaken är ju delad som bekant.
Duktig jtej (Det ska vara felstavat)
Om man är smal tycker folk om en bättre. Jag gillar att bli gillad på facebook.
Det är dags att återgå till normalsize igen efter ett par månaders behandling med neuroleptika som gjort mig till en riktig liten knubbis. Eller nä, men tappat bort min normalvikt i vilket fall, inget Lithiumfetto här inte. I bipacksedeln till bantarpillret Alli står bl.a följande: "P-piller kan få minskad effekt om du får svår diarré, använd en extra preventivmetod om du får svår diarré". Blir lite konfundersam där, kanske bara är jag som inte har superfeeling på att nuppa när magen är i olag men det verkar ju lite underligt att någon alls skulle vilja det. Inte för att förkasta alternativa sexualiteter eller så..
Alla biverkningar handlar i princip om att man kommer att fjärta 24/7 och skita på sig, men att det går att förhindra genom att följa den rekomenderade fettsnåla dieten. Vet du hur dyrt Alli är eller? SVINDYRT! pröjsade 700:- för skiten, måtte det bara funka och hoppas jag blir utan alla magproblemen. Och ja, jag ska röra på mig. Och nej, jag tänker inte skriva om min bantning igen, INGEN tycker att det är spännande.
Get away rock festival.
Kommer nog aldrig någonsin ha stött på något sexigare än när alexander skarsgård knullar på en tjej i en skitig container och väser "jag har saknat dig min syster" DWÄHM som tech hade sagt. True blood är grejjen, för att förtydliga lite. Knulla, fan fult ord. Ska börja säga bazza istället så att folk förstår att jag inte är svensk. SVENSK SVENSK! Oj oj oj, lite mycket metylfenidat. Nuuuuu jäääävlaaar. Jag ska på festival den 4e. Fått fatt i skjuts dit så jag är fetingnöjd som slipper släpa både hem hus och plattor bäsch. Manowar lirar men jag kunde inte bry mig mindre, är för att se Behemoth och dying fetus. Sympatisk tjej. haha, fetus.
episkt. Det blir grejjen. Jag ska äta canned köttfärssås med händerna och sitta på marken, för jag har swag.
Daterape<3
Jag vet inte varför jag befunnit mig i ett slags mental radioskugga men här jävlar följer den fruktansvärda skildringen av allt trams jag haft för mig. Eller det är väl inte cepe spektakulärt men ändå!
I onsdags bjöd jag min snubbe på en dunig hotellnatt på clarionhotell. Vad det kostade? En akvarellmålning och då ingick frukosten. Frukosten som för övrigt gjorde mig riktigt keff i magen, funderade på att köpa imodium men det var lyckligtvis snabbt övergående krämpor.
Midsommar firades i Tanto ihop med Robban och ett par, för mig, ganska okända jeppar. Det grillades, spelades kubb och dracks lite allt möjligt. Lagomt trevligt. Förutom att Joel råkade lägga jordgubbar för 35 pix i kylen och därmed fördärvade dem forever. Men det visste ju inte han så allt är faktiskt förlåtet.
Idag är det solmulen promenadning kring järva som gäller. Eller vemfan lurar jag, har fan inte ork att gå ända dit. Tar mig nog nästanmilapromenaden till Lidl istället.
Den sista påsen.
Den ledsna lilla glasfiberpåsen är numera ett minne blott, det var den "sista" snusen. Om man inte räknar med dosan ettan jag hittade i kylen och det gör man såklart, så general blev INTE mitt sista snus. Det sörjer jag. Och man kan ju inte lika gärna låta det ligga där ensamt och övergivet i den haeggblomtembska kylen. Vi delar lika. Rättvist och jämställt på pappret. Det känns mest som om jag och min sambo leker mamma pappa barn i kuddrummet på lekis. Vi är för små för att hålla på att sköta oss själva, egentligen..
Finalen.
"Vi måste fixa en ordentlig namnskylt på dörren, jag tycker inte om att det ser ut som något jävla dagis!"
-Joel
Hahaha! Det ser faktiskt ut som ett dagis här, med leksaker och färger överallt. Menar inte snusktillbehör utan verkligen sånt som barn leker med My little ponys, gosedjur, barbies, coolkattiga samlarfigurer i vinyl och högar av pastelliga kläder överallt. Eller jo, snusktillbehör också, men det är också i barnsliga färger och ligger diskret gömda i en svart påse i vår bokhylla. Igår låg det rosor på köksbordet, då skrattade jag och kände mig som hemma. Efter tio månader börjar det äntligen kännas som hem på riktigt. Det är svårt när man "flyttat in" istället för att ha skaffat något tillsammans. Men ja, det känns alltså som mitt domän också. Hejja hitler!
F'låt Joel, jag ska bli bättre på att plocka undan efter mig, men aldrig aldrig ger jag upp på vår tramsiga lilla lekstuga på 46 kvadrat.
Edith och den sista dosan.
Ingen ånger, sista dosan.
Jag är motiverad till att sluta nu, inget jag funderat på länge eller så men i och med att den maniska episoden är över har jag ofeeling på att pilla in svart klet förpackat i en liten glasfiberpåse under läppen. Inte så att jag ska lägga av för evigt, mer ett uppehåll tills nästa gång jag går upp i varv. Börjar alltid att snusa när jag är på g upp i en kalasepisod. Även om det inte är särskilt kalas att vara maniskt. Mer slitsamt, men jag festar bäst. BÄST I TELL YOU!
Här följer för och nackdelar med att sluta.
Fördelar:
-Minskad risk för hjärt och- kärlsjukdomar
-Mer uppskattning ifrån coola kepskillar
-bättre hy
-minskad risk för diverse olika cancer
-bättre munhygien och vitare tänder.
-förbättrad ekonomi
-Nöjdare pojkvän
Nackdelar:
-Tappar poäng på dräggskalan
-Framstår inte som lika butchig
-Det kanske blir jobbigt att sluta med psykiska såväl som fysiska abstinenser (aldrig varit problem förut).
-ökad aptit
-Inte få uppleva njutningen i eftermatensnusen (guuudomlig upplevelse, vad ska jag nu suga på efter mina måltider?)
jaefankissnödigfan.
Nu? Promenaden ordinerad av Leg. specialistläkare.
Antihistaminduellen motherfuckers!
Jag diggar grått!
Antihistaminerna har en lugnande effekt och används inom psykiatrivården för att behandla ett ganska brett område av orosförknippad ångestproblematik. Fobier, sömnproblem, upprymdhet, ångestattacker eller inför operationer et.c. Vart och ett problemområde med en specifik dosanvisning.
Som naturligt fuckup pillar jag i mig sånt varje dag för att fungera lite bättre och inte tro att det bor våldtäktsmän i garderoben som vill äta upp mig. Atarax jag tidigare tog har tappat sin verkningseffekt eftersom jag tagit maxdos i ett halvår nu. Fick istället lergigan mite (lite på latin) utskrivet. Fick det benämnt som "Atarax kusin". Inte "atarax tuffare kusin" eller "snällare kusin" utan kort och gott kusinjävel, ganska nära släkt alltså. Resten återstår att se. Fördelen ska vara att man kan ta ganska mikroskopiska doser med bra verkan. Alla spädbarn i världen knaprar det tydligen varje dag, så ofarligt ska det vara om man får tro doktorn.
Tog den ordinerade minidosen imorse, som för övrigt är hundra gånger så liten som maxdosen(!). Huvudvärken och illamåendet, som jag kommit att vänja mig vid, som alltid åtföljs av att jag tagit concerta mot min adhd är mer påtaglig. Har redan gäspat femtimiljarder gånger minst och morgonkreativiteten vill inte riktigt ut. I beaktning bör ju tas att många bieffekter kommer först efter en tids medicinering och de flesta är övergående. Känner klart av den önskade effekten men minns inte riktigt vem som vinner i tävlingen om fetaste antihistaminet. Vi får se.
Relativt smärtfritt känns det såhär efteråt, ungefär som efter att ha åkt med en jobbig karusell. Jag gillar inte karuseller, mitt balanssinne är kiss. Eller jag balanserar ju inte med hjälp av mitt urin men ändå. Alla borde äta antihistaminer, då kommer bilar att krocka med varandra. Bilar krockar och Edith knaprar roppar :D
Det låter när man ligger!
Titta hon rimmar!
Semesterlåten
Jävlar vilken skinnybitch huvudslampan i den gyllene bikinin är. Dessutom gillar hon hundar. Är ingen hatare men vill aldrig se ut sådär, på riktigt. Det låter otroligt att någon av det kvinnliga könet kritiserar en annan brud utan att vara avundsjuk men det här är fur real. Vill iofs inte se ut såhär heller, ett par promenader eller tolv i veckan skulle göra mig gott. Både själsligt och kroppsligt. Underbar sommarlåt hursom. Hejja mysmusiken!
Summerlovin'
Min pojkvän blir om möjligt lite snyggare, jag ler ikapp med solen, katterna jäser, Midsommarklänningen är införskaffad, man kan livnära sig på det som naturen har att erbjuda och favoritlupinerna står i blom. Älskar lupiner, skulle vilja ha minilupiner i mitt fönster. Sommaren tvåtusentolv har fetingpotential redan innan folk tror att den dragit igång. Men det har den och jag älskar det. Tyvärr har jag glömt mitt mineralpuder hemma hos Strängnäsmamman med de många katterna och det har orsakat en del ångest och desperation men får försöka att jobba tunt lager foundationstift ett par dagar nu. På måndag ska jag ändå köpa nytt eftersom det spruckit.
På semesteragendan står så många parkhäng som hinns med, ålandsvistelse hos gammelfaster(?) Inger, Grönalundskonserter, B&J's kakglass, Get away rockfestival och gratishotellnätter. Det räcker så. Kanske låter fjuttigt men för mig låter det storslaget episkt. En londontripp vore inte helt fel det heller men återstår att se huruvida möjlighet kommer att ges. Helst London, hoppas pepparpepparpepparkvarn!
Så, vahänder på misåmmar kåmpis? Med tanke på mitt läsarantal borde jag få fler kommentarer. Tänk gärna på det. Annars kommer jag och kidnappar dina barn.
OxyNorm.
Idag lider jag av helvetiska flicksmärtor. Allt som följd av att världens första nakna brud, och världens första kvinna överhuvudtaget, blev tvungen att sno en jävla frukt. Om man får tro bibeln alltså. Men det gör man inte, man bränner den. Hade jag varit troende hade den där historien fått mig att bli djävulsdyrkare med ens. Så mycket lidande de här värkarna orsakat mig under så lång tid. En såndär smärta ingenting utom morfin, som jag har i ett skåp, biter på. Kan inte stå, inte ligga, inte koncentrera mig på annat. Bara fokusera på att orka finnas och inte hyperventilera. Låter ungefär lika sexigt som en fjortonårig förstföderska på BB när jag har riktigt ont. Men tiden läker allt ända tills den inte gör det mer. En dag i månaden rätt åt helvete, igen.. Efter typ sex sjukhusvistelser är jag ganska trött på skiten.
Evolutionen är cepe. Kan inte vara meningen att det krävs såhär mycket uppoffring bara för att få knulla rätt på lite kids ett par gånger i livet. Imorse ville jag faktiskt bara dö. Joel var supernöjd med att bli väckt av en hysteriskt snyftande mulattska som krävde att han skulle handla alvedon och tamponger som vanligt. Att kurera mensvärk är lite som att försöka råda bot på en vidrig bakfylla. Men är ganska säker på att salt mat är det sista man behöver, om man får tro cosmo alltså. Och det gör man ju eftersom det är min bibel.
Om en månad har jag läkarbesök på gyn i Danderyd där de vill skära upp mig och se hur jag ser ut inuti medan jag sover. Inte bara av ren nyfikenhet på om jag är lika snygg invändigt som utvändigt utan för att ta reda på vad som är så jävla fel! Är lite orolig men efter åtta år av krångelcystor och total invalidisering för en dag så får det räcka. Men morfin är ju neat. Heh. Jag gillar när folk skriver "heh" men det passar nog inte mig. Nu? Äta banan och titta på southpark. Det känns ungefär som om jag har ett öppet stabwound i buken. Yey yey!
Avledån är din vän..
J.dilla
"-eazy e, nä, redman.. Nä, vemfan äre?
-J-dilla, det är inte alla som har en svart man i ram!"
Då funderade jag på om vi har några inramade bilder på zuluwarriorpappa och kom fram till att jag borde ha det. För att han var coolast i världen med sitt spjut och sin kamp utan gubbig mage och arg som efternamn. Pappa "skitsur" ka Tembe. Ibland Saknar man sina föräldrar utan att vara packad. Att bero på j-dilla.
25 minuter in i andra halvlek. Ett ett i matchen sovjet polen. Länge leve bolsjevikerna! I sällskap av herr alanampaa och lite fredagssnarr på en tisdag.
Shrimpday alltid!
Akvarellexperiment med räkor. Jag gillar deras utseende, även om det kanske blev lite mer kräfta nu och inte alls särskilt psykedeliskt. Ikväll, fotboll at ze Great milenko! På tv alltså, inte utöva bollsport i min finske väns lägenhet.. Hejja dem som vinner!
