jagstaldinstalker

Det här är peachy, en av husgudarnas Järingekissar. Hon är pimpinett och diskret som luft med lite päls. Helst tassar hon iväg när jag vill diskutera och kela, sådär som man gör när man är galen kattchey. Med undantag för när jag sitter på toa eller snörar sneaksen. Då kommer hon och spinner som en katt, eftersom hon är en katt, och stryker sig emot mig. Jag klappar henne gärna men snälla peachy sluta bita mig i vaderna när jag sitter och kissar!

Om du nu läser det här sötis, på din hemliga lilla kattlaptop..

Jag har återgått till badboys igen. Mina ägg ville det. Är i mitt livs mest fertila fas just nu och evolutionen har ju räknat ut det så att man dras till det som bäst kan försvara ungar, revir och skaffa krubb. På grottmänniskotiden det vill säga.

Fet jävla stjärna i pannan till Hockeykillen som konstigt nog inte lagt benen på ryggen och blivit skrämd från vettet av den burdusa mulatten! Hurra för att jag faktiskt kan attraheras av pojkar utan tusen meter knark i blodomloppet och dålig hållning. De utmärglade pundarvålnaderna i keps har förlorat sin charm.. Ingen mer glorifiering av kuksebbe som leker gubben i lådan sedan åratal.

Hockeykillen träffade jag på tuben när jag var sådär lagomt starkölslullig och komiskt pinsam i replikerna. Jag stalkerstirrade på den genomsvettiga vinterpojken medan han pillade loss tejpen från klubban. Inledde med ett "hur kommer det sig att alla hockeykillar är så sanslöst jävla snygga!" för att sedan pladdra på om allt från rundningen på min bakdel till gymmet och punk och att han luktade gott. Men att jag inte är pervers vilket var ljug.

Tror fascinationen inför grabbarna på isen kommer från den sorgliga munknullarscenen i min favoritfilm le pianiste. Ja, något så smutsigt kan faktiskt få tårarna att trilla om det skildras av fantastiska fransmän!