Och göra vad?!
Preppapreppapreppa..
Den här dagen viger jag helt åt att ge uttryck för min kreativitet! Det vankas perversa hädiska julkort, en sällsam hyllning till satan, spritsa horhuset som blir en del till perversakrubban (ni vet, bastarden Jesus, Jesus slyna till morsa, blattar med presenter och en jävla massa åsnor and shit), slå in julklapp till pappa och lite övrigt porrigt pyssel.
Halvvägs i ateljépreppande! Och det är pisstråkigt att preppa pysselbord. Bara hunnit halvvägs på en halvtimma efter noggrann planering. Eftersom jag är en jävla dampunge måste fokus enkom fästas på att ordningställa material, hålla mig till grundkonceptet men samtidigt inte förlora mig i förberedelser. Något som kan bidra till att skaparlustan dör.
Jag har ångest. Det är bra. För det är först när jag har andnöd, mår illa och komplementerar över det där med döden som jag kan förstöra någonting vackert, då är jag i mitt esse!
All sann konst kommer ur misären. Kanske åkallar jag ångesten så snart det vankas färgkladd och vansinnesprojekt?
Jag vill inte kalla det konst. Det är trams som gör mig glad. I synnerhet när du hatar det och ifrågasätter om den bakom alstret har alla hästar hemma!
Ja. Ja jag har alla hästar hemma, bara det att de är otåliga, sparkas och bits. Hästarna i hemmet hatar dig..
/Fro'Hoe
Dramatiskt jävla köttlokomotiv och kräkläkartermer...
Mina nya leggings är winwinwinwinwinwin! Tack fröken Betancor!
Känner mig lugn, men likväl kreativ och lagom energisk, sedan jag igår för första gången tillkännagjorde att jag faktiskt är jättegalen. Min bipolaritet har varit mest som en smutsig hemlis för mig och de närmaste, eller folk i min direkta omgivning jag träffar regelbundet vare sig jag vill eller inte (läs:skolan). Allt av rädsla för att bli missförstådd och tolkad utifrån diagnoskriterier istället för att ha samma förutsättningar till att ge utlopp för min personlighet som alla andra, utan att den ska analyseras sönder och misstas för ett sjukdomssymtom.
För faktum är att jag är en excentrisk, egoistisk, misantrop, oempatisk, skadeglad, högljudd, ironisk, idérik, infantil, gråtmild, äventyrslysten, ångestfylld, filosofisk, intensiv, förbannad, pervers, kreativ och reflekterande individ till naturen. Det är jag säker på. Lika säker på som att få saker jag företar mig eller har lust till faller inom normen, även när allt är balanserat och fridfullt i sinnet.
Mellan skoven, vad de vill kalla "friska" perioder, eller på finare språk "eutymi" besitter jag fortfarande "affektiva dragen av ett bipolärt skov". Inte för att hjärnan är felknullad mest hela tiden utan för att jag släppt mig fri moralens bojor, sprängt de normativa gränsdragningarna, krossat förväntningarna och jobbar på att bli helt samvetslös utan minsta uns av skam i kroppen.
En deprimerad eller magisk Edith (samma sak som manisk) är egentligen inget annat än en radikal intensitetsökning av de ovan nämnda egenskaperna jag besitter. Helt enkelt mer av mig... För mycket. Med det inte sagt att alla mina ord och handlingar under episoderna är ett uttryck för någon slags störning, långt ifrån. Jag får svårt att behålla förmågan att på ett korrekt sätt bedöma hur mycket av mig själv jag kan leva ut utan att det får negativa konsekvenser för mig själv. Och bristande självkontroll är inte riktigt min grej. Så jag tänkte sluta vara manisk nu. Den här gången hade jag åtminstone vett nog att fjärma mig från mina vänner.
Sure, jag tar ett blått piller till, även om det känns som om jag dödar en del av mig själv. Så är det inte för någon annans skull än min egen. Och mammas kanske. Men det är också av egoistiska skäl, precis som allt annat, men återkommer med sadecitat en annan gång.
/Spermaluder
Brott mot griftesfriden..
Tre saker man inte kan köpa för pengar: pengar, cancer eller min säl (ja jag har en säl, djuret i vattnet alltså, har inte stavat fel på själ.)
Intensiv egocentrisk kåt idéspruta, präglad av tötally misantropa tankar som älskar att dissa precis alla så snabbt att ingen förstår vad man säger mellan de dagliga alkoölen och alla de många fantastiskt matchande klädköpen heter tydligen "bipolärt affektivt blandtillstånd". Men jag visste redan att de ville kalla den förvirrade dödsromantiserande knäppmulatten, som dagligen pendlar mellan det ultimata euforiet och den djupaste av sorger över ingenting, för det..
Ömsom heaven on earth med världen för mina fötter, en kall ond värld som måste dö, å andra sidan min egen död, tårarna trillar av förtvivlan medan jag skrattar hånfullt som besatt av bestialiska demoner. Kanske är det en exorcism jag behöver? Varför då? Jag vill ju döda dig och pissa på liket!
Klart fan jag är blandad! Jag är ju mulatt! Annat vore väl jävligt märkligt.. Du är märklig. Jag är galen. Men snälla låt det aldrig ta slut? De säger att det är det allra bästa för mig. Varför då? För att vännerna försvunnit, inget blir färdigt, allt går sönder och plånboken är hungrigare än ghandi? Ska jag eliminera allt jag är på grund av det som råkar vara en samhällelig struktur där mitt väsen inte råkar passa perfekt i enlighet med mallen.
Här fick du, en fet leverans underdrifter, fulförpackat av en folkölsmästarinna.. Det där är varken utelämnande eller hemligt. Det hemliga får fortsätta vara hemligt, vart ska man annars ta vägen :D
//jagknullardinfulafetamorsasollon
Jizz on my tiny titties <3
Gösta, vår kisse jag fick ensam vårdnad om..
Jag hänger inte ut någon, jag kanske har tusen hemliga ex som jag kallar "partyJoel"!? Eller hur?! För face It, Joelar är antingen retarded (joelbitar) eller supertrista fuckups som föddes i fel kön. Det sistnämnda märks mest av på att de har nära till gråten, är gnällkärringar och pretton till försumligt asexuella nästannykterister som aldrig kan ha fel!
Saknar du en mamma? Skaffa dig en Joel istället, sålänge du inte vill knulla din mamma, den Joelska arten knullar knappt. Men är hejare på att gnälla, bitcha, moana, gneta tjata och domdera en till vansinne!
Jag hatear inte på mitt exkex, som var världens tristaste, förhåller mig tämligen neutral till pojkvaskern. Vill bara belysa ämnet ex. Den där lilla cancersvulsten man önskar livet ur. Den irriterande lilla apan som titt som tätt ska hitta någon oviktig liten skitsak som skäl till att söka kontakt med jämna mellanrum.
Den här gången handlade det om att hen, som jag levde i enerverande samboskap med i något år, för femtioelfte gången bitchar om att jag ska adressändra de brev som kommer ifrån Sörmlandslän landsting. Har varit ganska klar på punkten att hen får göra det själv eftersom jag ändå alltid tar faktura.
Det här handlar inte om räkningar. Det handlar om desperata försök till att fortsätta livsmissionen som verkar gå ut på att patentera uppgiften "gnälla på Edith".
Halloj?! Jag vet redan att jag är ett försumligt fuckup och behöver inte höra det varje dag. Vem tror du att du är? Übermensch!? Detta går ut till alla mina ex. Minnet av de bra stunderna är för längesedan bortknullade. Kvar finns bara gnäll...
Ja, jag är ganska otraditionell i mina relationer, och vad de flesta skulle kalla "dålig flickvän". Men har åtminstone inte hymlat med det från början! Antog du knäppmulatten får du skylla dig själv och det är sannolikare att få en elefant att börja prata än att lyckas ändra mig som person. Aldrig i livet att jag kompromissar med min identitet för att det är "kutym".
//PallmallWhoreIsNoMore
Ediths lilla suicidskola. Pt.1
Borde du avdagataga dig själv? Här följer svaret på om man gör sig själv en tjänst genom att avsluta jordelivet eller om man gör bäst i att låta bli. Här följer första skrivelsen i ämnet där tar jag upp hur moraliska floskler, som delvis beror på en rest av religionens giftigt starka fäste i vars klor vi var fastlåta i århundraden, gett oss ett tankesätt och berövat oss rätten till oss själva i enlighet med vad för instinkter naturen ingett oss med. Ett berättigande till att styra ditt eget öde!
Vill inleda med att jag inte uppmuntrar till självmord, lika lite som jag fördömmer det, utan snarare delar med mig av vad som rättfärdigar och Åh du sorgliga väsen till människa... Here goes:
Människan är ett flockdjur vars mest grundläggande instinkt är sin egen överlevnad, tätt följt av att försvara flocken och i samband med detta stiga i anseende hos sin omgivning. Att man därför begrundar sitt öde och ofta tänker på döden, något mer eller mindre varje vuxen nästan besitter en barnsligt nyfiken fascintation inför, är alltså inte konstigt. Inte undra på att det upptar så stor del av vårt sinne när vi är programmerade att se det som vår främsta fiende att försvara oss mot till vilket pris som helst!
Likt alla flockdjur består den mänskliga sociala gruppkonstelationen av tre komponenter, de svagare, de starkare och medelmåttiga individer som länkar samman de två förstnämnda kategorierna. De svagare och de starkare, det vill sägs motpolerna, är dem som utmärker sig främst.
Men när en komponent blir såpass svag att den inte längre kan tillföra gruppen, utan snarare blir en belastning störs balasen och den svage blir oftast den förste att ta notis om detta. Instinkten säger åt oss att fly ifrån umgänget, allt för att hyenorna inte ska få vittring av blodet från den skadade gasell man kommit att bli. Isolera oss för att hålla skenet uppe, vilket åtminstone förenklar processen att ta sig tillbaka till den sociala position man besatt innan man hamnade under isen, och begrunda livet. Redan i det stadiet har man påbörjat en utvärdering av sitt liv där tankegångarna antingen kretsar kring praktiska åtgärder för att åtgärda sin situation eller att man ganska snabbt når en ihållande övertygelse om att det faktiskt inte finns någon lösning på ens problem. Ofta alternerar man mellan de båda.
Den som vardagsältar men ändå kan förmå sig att ens ÖNSKA metoder och besitter inre styrka nog för att hamna på banan igen tillhör inte kategorin som bör överväga självmord. Detsamma kan sägas om den som pendlar mellan de två olika tankegångarna. Det är fortfarande handlingskraftigt starka individer med kapacitet att vända sin lycka och har kvar förmåga till ett visst samspel med det rationella jaget. Ett jag som krävs för att kunna göra korrekta avvägningar. Om än sårbara så kan dessa två kategorier av människor alltså återförena sig med gruppen och på nytt tillföra den. Enligt mina betraktelser och erfarenheter kan, tvärtemot vad man kanske väntat sig, den som återuppbyggt sin egen lycka återkomma som en starkare gestalt härdad av livets käftsmällar.
Den som ständigt ser världen med svarta glasögon och aldrig ägnar en tanke åt problemlösning, utan minsta insikt om att man är en belastning för ens omgivning, väljer att stanna kvar i gruppen. Där man helt utan att märka det utser samtliga av ens bekantskaper till klagomur på jourskift, vältrar sig i självömkan och knarkar sympatier. Dessa människor bör tänka efter om det faktiskt inte ligger något bakom det där med att man önskar sig bort. Vilja dö. För det är det naturen uppmuntrar till genom att inte erbjuda alternativ, utrymme till reflektion eller en vilja att fortsätta. Den sanningen grumlas dock av att man i dagens samhälle glider allt längre ifrån "survival of the fittest" och istället övergått i något slags teater där det anses ärovärt att agera barmhärtig samarit åt den arma tiggaren, tvärtemot vad våra undertryckta instinkter egentligen vädjar åt oss att göra. Stöta ut och beröva på det siste denne har kvar. Allt för flockens överlevnad. Så istället för att slita den skadade gasellen i stycken uppmuntrar vi på det här sättet till mer ömkan, kanske till och med dövar dödslängtan hos denne emotionella utsugare, vilket gör gruppen svagare.
Tenderar självmordstankarna och planeringen av din död att återkomma med jämna mellanrum? Tar de mest plats i din söta urblåsta lilla hjärna? Är det kanske inte så att du har de flyktiga stunderna av lycka att tacka andra för? Förmodligen ja, om du inte ens hade en tanke på förändring hos dig själv...
Återigen. Det är naturens sätt att skapa balans.. Självmordet. Tveka inte, bara skär, dina sekunder av lycka är chimär. Och hoppet är din största lögn. Inga känslor är fel, bara utloppet för dem och att skjuta dem ifrån sig.
Det är ditt val! Trots vad den fabricerade rådande normen, religionen och statliga instutitionerna säger. Den som inte vet annat är lurad till att tro sig vara en fri själ med egen vilja. Valet är ditt och ingen annan kan äga dig. Det är inget man måste slängs sig framför tåget för att komma till insikt med. Och med den insikten når jag slutsatsen att jag nog aldrig kommer att avsiktligt dö för egen hand. Trots alla många miljarder ögonblick, som blivit till timmar, av önskan om död som passerat. Och lika många som komma skall, det är jag övertygad om. Sicc' til' I motherfuckin DIE!
/horkaka.
