jagstaldinstalker

Ediths lilla suicidskola. Pt.1

Borde du avdagataga dig själv? Här följer svaret på om man gör sig själv en tjänst genom att avsluta jordelivet eller om man gör bäst i att låta bli. Här följer första skrivelsen i ämnet där tar jag upp hur moraliska floskler, som delvis beror på en rest av religionens giftigt starka fäste i vars klor vi var fastlåta i århundraden, gett oss ett tankesätt och berövat oss rätten till oss själva i enlighet med vad för instinkter naturen ingett oss med. Ett berättigande till att styra ditt eget öde!

Vill inleda med att jag inte uppmuntrar till självmord, lika lite som jag fördömmer det, utan snarare delar med mig av vad som rättfärdigar och Åh du sorgliga väsen till människa... Here goes:

Människan är ett flockdjur vars mest grundläggande instinkt är sin egen överlevnad, tätt följt av att försvara flocken och i samband med detta stiga i anseende hos sin omgivning. Att man därför begrundar sitt öde och ofta tänker på döden, något mer eller mindre varje vuxen nästan besitter en barnsligt nyfiken fascintation inför, är alltså inte konstigt. Inte undra på att det upptar så stor del av vårt sinne när vi är programmerade att se det som vår främsta fiende att försvara oss mot till vilket pris som helst!

Likt alla flockdjur består den mänskliga sociala gruppkonstelationen av tre komponenter, de svagare, de starkare och medelmåttiga individer som länkar samman de två förstnämnda kategorierna. De svagare och de starkare, det vill sägs motpolerna, är dem som utmärker sig främst.

Men när en komponent blir såpass svag att den inte längre kan tillföra gruppen, utan snarare blir en belastning störs balasen och den svage blir oftast den förste att ta notis om detta. Instinkten säger åt oss att fly ifrån umgänget, allt för att hyenorna inte ska få vittring av blodet från den skadade gasell man kommit att bli. Isolera oss för att hålla skenet uppe, vilket åtminstone förenklar processen att ta sig tillbaka till den sociala position man besatt innan man hamnade under isen, och begrunda livet. Redan i det stadiet har man påbörjat en utvärdering av sitt liv där tankegångarna antingen kretsar kring praktiska åtgärder för att åtgärda sin situation eller att man ganska snabbt når en ihållande övertygelse om att det faktiskt inte finns någon lösning på ens problem. Ofta alternerar man mellan de båda.

Den som vardagsältar men ändå kan förmå sig att ens ÖNSKA metoder och besitter inre styrka nog för att hamna på banan igen tillhör inte kategorin som bör överväga självmord. Detsamma kan sägas om den som pendlar mellan de två olika tankegångarna. Det är fortfarande handlingskraftigt starka individer med kapacitet att vända sin lycka och har kvar förmåga till ett visst samspel med det rationella jaget. Ett jag som krävs för att kunna göra korrekta avvägningar. Om än sårbara så kan dessa två kategorier av människor alltså återförena sig med gruppen och på nytt tillföra den. Enligt mina betraktelser och erfarenheter kan, tvärtemot vad man kanske väntat sig, den som återuppbyggt sin egen lycka återkomma som en starkare gestalt härdad av livets käftsmällar.

Den som ständigt ser världen med svarta glasögon och aldrig ägnar en tanke åt problemlösning, utan minsta insikt om att man är en belastning för ens omgivning, väljer att stanna kvar i gruppen. Där man helt utan att märka det utser samtliga av ens bekantskaper till klagomur på jourskift, vältrar sig i självömkan och knarkar sympatier. Dessa människor bör tänka efter om det faktiskt inte ligger något bakom det där med att man önskar sig bort. Vilja dö. För det är det naturen uppmuntrar till genom att inte erbjuda alternativ, utrymme till reflektion eller en vilja att fortsätta. Den sanningen grumlas dock av att man i dagens samhälle glider allt längre ifrån "survival of the fittest" och istället övergått i något slags teater där det anses ärovärt att agera barmhärtig samarit åt den arma tiggaren,  tvärtemot vad våra undertryckta instinkter egentligen vädjar åt oss att göra. Stöta ut och beröva på det siste denne har kvar. Allt för flockens överlevnad. Så istället för att slita den skadade gasellen i stycken uppmuntrar vi på det här sättet till mer ömkan, kanske till och med dövar dödslängtan hos denne emotionella utsugare, vilket gör gruppen svagare.

Tenderar självmordstankarna och planeringen av din död att återkomma med jämna mellanrum? Tar de mest plats i din söta urblåsta lilla hjärna? Är det kanske inte så att du har de flyktiga stunderna av lycka att tacka andra för? Förmodligen ja, om du inte ens hade en tanke på förändring hos dig själv...

Återigen. Det är naturens sätt att skapa balans.. Självmordet. Tveka inte, bara skär, dina sekunder av lycka är chimär. Och hoppet är din största lögn. Inga känslor är fel, bara utloppet för dem och att skjuta dem ifrån sig.

Det är ditt val! Trots vad den fabricerade rådande normen, religionen och statliga instutitionerna säger. Den som inte vet annat är lurad till att tro sig vara en fri själ med egen vilja. Valet är ditt och ingen annan kan äga dig. Det är inget man måste slängs sig framför tåget för att komma till insikt med. Och med den insikten når jag slutsatsen att jag nog aldrig kommer att avsiktligt dö för egen hand. Trots alla många miljarder ögonblick, som blivit till timmar, av önskan om död som passerat. Och lika många som komma skall, det är jag övertygad om. Sicc' til' I motherfuckin DIE! 

/horkaka.