jagstaldinstalker

Känner mig lugn, men likväl kreativ och lagom energisk, sedan jag igår för första gången tillkännagjorde att jag faktiskt är jättegalen. Min bipolaritet har varit mest som en smutsig hemlis för mig och de närmaste, eller folk i min direkta omgivning jag träffar regelbundet vare sig jag vill eller inte (läs:skolan). Allt av rädsla för att bli missförstådd och tolkad utifrån diagnoskriterier istället för att ha samma förutsättningar till att ge utlopp för min personlighet som alla andra, utan att den ska analyseras sönder och misstas för ett sjukdomssymtom.

För faktum är att jag är en excentrisk, egoistisk, misantrop, oempatisk, skadeglad, högljudd, ironisk, idérik, infantil, gråtmild, äventyrslysten, ångestfylld, filosofisk, intensiv, förbannad, pervers, kreativ och reflekterande individ till naturen. Det är jag säker på. Lika säker på som att få saker jag företar mig eller har lust till faller inom normen, även när allt är balanserat och fridfullt i sinnet. 

Mellan skoven, vad de vill kalla "friska" perioder, eller på finare språk "eutymi" besitter jag fortfarande "affektiva dragen av ett bipolärt skov". Inte för att hjärnan är felknullad mest hela tiden utan för att jag släppt mig fri moralens bojor, sprängt de normativa gränsdragningarna, krossat förväntningarna och jobbar på att bli helt samvetslös utan minsta uns av skam i kroppen.

En deprimerad eller magisk Edith (samma sak som manisk) är egentligen inget annat än en radikal intensitetsökning av de ovan nämnda egenskaperna jag besitter. Helt enkelt mer av mig... För mycket. Med det inte sagt att alla mina ord och handlingar under episoderna är ett uttryck för någon slags störning, långt ifrån. Jag får svårt att behålla förmågan att på ett korrekt sätt bedöma hur mycket av mig själv jag kan leva ut utan att det får negativa konsekvenser för mig själv. Och bristande självkontroll är inte riktigt min grej. Så jag tänkte sluta vara manisk nu. Den här gången hade jag åtminstone vett nog att fjärma mig från mina vänner. 

Sure, jag tar ett blått piller till, även om det känns som om jag dödar en del av mig själv. Så är det inte för någon annans skull än min egen. Och mammas kanske. Men det är också av egoistiska skäl, precis som allt annat, men återkommer med sadecitat en annan gång.

/Spermaluder