Katthimlen finns!
De nio liven går åt fort om man lever hårt. Och Simon tog vara på vartenda ett av dem till fullo.
Natten till igår insjuknade en av katterna Tembe i något som senare visade sig vara en propp i hjärtat. Under dagen fick han lugnt somna in hos veterinären efter ett avsked av båda morföräldrar såväl som mamma Lenin. Önskar att jag varit där för dem alla.
Han var så trygg, vacker och omtänksam. Försvarade sina vänner, sin heder och fyllde hemmet med lugn och kärlek. Det ger honom tillträde till katthimlen utan att passera gå..
I katthimlen finns inga blodproppar, ingen artros eller krav på specialkost. I katthimlen får man sno mat från människornas uppdukade matbord utan att få skäll. I katthimlen får man träffa dem man saknat och nästan glömt. Där kryllar det av lättfångade fåglar och möss. Lummiga skogar, kattiga krypin. Presentpapper att riva sönder och oändligt med kramar. Ligg där och jäs i solen Simon, för i katthimlen skiner alltid solen.
Det är på darrande hand och tårarna som bränner, medan jag försöker hålla tillbaka gråten, som jag skriver det här. Jag vet inte varför gråten känns så viktig att ta spjärn emot, den känns självisk helt enkelt.
Men ett är då säkert, Simon, vi saknar dig fyfan...
