Litet varmt och gulligt.
Jag räddade liv idag. En söt liten groda hade tappat bort upp och ner och låg och jäste mitt i solgasset på den brännheta asfalten. "åååh, bäääbis" utbrast jag sådär lagom högt för att folk ska förstå att alla hästarna inte står i stallet där de tydligen hör hemma. Plockade upp den varma lilla kroppen, som knappt rörde sig alls, och flyttade den till ett fuktigt mörkt buskage. Jag hoppas den får det bra där och ger upp tankarna på soliga grodpromenixer.
Kanske beror det på knullade hormon nivåer och att man blir sådär löjligt blödig av att blöda i flera dagar. Men jag hade verkligen glömt hur mycket jag saknat att ta hand om något gulligt försvarslöst som får plats i min ena hand. Mens och sentimental solstingshjärna till trots behöver jag nog en liten kattunge, en lyckoundulat eller kanske bara en stressboll formad som en undulat. Det där dödligt söta som man vill omfamna med hela kroppen eftersom man fylls av en så grännslös kärlek, men det kan man förstås eftersom det sköra lilla livet skulle gå sönder då. Jag kommer alltid att kränka det okränkbara så länge det förtjänas. Men mina små djur skyddar jag med livet. Fan vad djuren behöver mig.
Nu gråter jag glädjetårar över att en groda är gullig i en buske utanför mitt hus. Det är ett tecken på själslig mognad. Eller kanske hypomani. Ska fråga pillertanten vid tillfälle.
