Reversed gnaell.
Tusen tack till Joel som alltid försöker förstå, Abilify som ger mig superkrafter, Atarax som bringar lugn i stormen och sommaren som kommer med ett evigt löfte om hopp i mitt inbillade mörker. Jag SKA klara mig ändå, utan ett ton psykofarmacka och soltilltro. För det blir ju faktiskt vinter snart igen. Det är det som det här regnet innebär, början på vintern.
För det känns som superkrafter att jag uppdaterat de här skildringarna av tramsvardag varje dag förutom två sedan nystarten av jagstaldinstalker, att jag kan fylla dagen med nöjen och uppfylla mina hushålleliga plikter utan att vara trött och sliten som en äcklig urvriden smutsgrå trasa, att jag slaktade bort mina trivselkilon från den apatiska höstvintern. Att framtiden ens finns på kartan. Det mesta tas itu med, få saker skjuts upp, särskilt inte de viktigaste.
Vill inte jinxa allt genom att skriva mer om de miljarder edithska storverken. Vågar fortfarande inte riktigt tro på att förändringen är permanent. Inte efter såhär lång tid av dödsångest, värk i kroppen och hopplöshet. Skräcken finns där, alltid och påtaglig. Skräcken för att trilla dit igen. Gör jag det kommer jag nog aldrig tillbaka igen, för den där resan var det näst värsta jag varit med om i hela mitt liv. Eller jag kommer alltid igen, komma igen har blivit en livsstil.
Jag är fågel felix. Fo chizl.
Fick thrashertischan ren från gammalt mögel. Hurrah! Detta kommer bli episkt. Klippa linne karnse?
